Terapeuten lyssnade, ställde ett par korta frågor. Om jag hade uppfattat det som att hon ville mig illa när hon pressade mig.
“Nej.”
Hon berättade att hon också hade uppfattat att det “hände mycket i rummet den gången”, att jag hade känt mig pressad.
Flera gånger fångade hon upp något av det jag sagt och skickade tillbaka det som en nära nog retorisk fråga, en förstår-jag-dig-rätt-om-fråga.
“Ja.”
Hon tyckte att det var bra att jag kommit tillbaka. Om jag också tyckte det?
“Vet inte.”
Fler tårar. Jag kände hur jag gled bort, bort, långt iväg. Hon pratade vidare, sa “du är ledsen”. Jag hörde det men det spelade ingen roll. Just där och då fanns det ingenting som kunde vara avgörande.
“Jag hör att du talar.”
Hon upprepade att jag var ledsen. Sköt fram fler näsdukar.
En stilla insikt om att hon inte kommer att hjälpa mig ur ledsenheten. Bara som ett konstaterande - utan sorg eller andra känslor. Det här är mitt ansvar. Jag kan få vara ledsen ett tag, det får vara så här.
Hon frågade om jag vill ses nästa vecka.
“Vet inte.”
“Vill du fundera?”
En paus. Hon frågade om jag vill att vi avslutar här. Ändrade sig till att vi avslutar här, nu snart.
Jag gled ännu längre bort, dit där det är så farligt lockande att vara. Utan ansvar, utan känslor - någon annan får ta över nu. I det ögonblicket tror jag inte att jag kan ta mig därifrån, någonsin mer. Och det spelar ingen roll. Jag vill vara här. Slippa allt annat, allt som gör ont. Ångesten. Ansvaret.
Nästan omärkligt tillbaka igen, lite bedövad. Som efter en narkos.
“Jag ångrar att jag gick hit idag.” Gjorde jag det? Jag tror inte det.
“Vi ska sluta så. Jag önskar dig allt gott och mycket lycka. Får jag ge dig en kram?”
Jag minns inte vad jag sa, tog pliktskyldigast emot min (försonings?-)kram. Mötte hennes blick. Gick.
Senaste kommentarer