Tillit

Ååååångest.

Hans bästa tjejkompis håller just på och skiljer sig och har flyttat in hos Honom – tills hon hittar något eget. Men tack.

Och Han ser inte problemet – han hjälper ju bara en kompis – litar du inte på mig?

Vad svarar jag på det – utan att bli sedd som en svartsjuk-hysterisk-rabiat-nånting? Alltså tiger jag. Igen.

Intalar mig att det förmodligen är precis så här odramatiskt för Honom som Han säger. Och är det någon jag känner att jag kan lita på i det här sammanhanget så är det just Honom. Fast kruxet är att jag nog inte har den tilliten – till någon.

Och att om det mot all förmodan inte blir så odramatiskt är det lika bra att det händer nu. Det är bara det att jag känner att just det alternativet orkar jag inte med. Inte alls. Inte börja om igen. Och såklart är det bara det alternativet som hägrar.

Claim your destiny.

”The more you claim your own destiny, the easier it will be to love unconditionally. The more you love, the more comfortably you’ll fit in with all sorts of people.”

Martha Beck

Hittat här: http://livsinspiration.blogspot.com/

Den lilla bonusen.

”Jag ska döda mig själv, jag är dum, jag är elak, jag är dum, jag är dum. Ingen vill ha mig.” Minsta bonusbarnet är argt – igen.

Återuppståndelsen.

Jag tycks behöva en paus från skrivandet iband. Nu är det o-ibland och jag vill skriva.

Året som gick blev kaostiskt. Jag tappade Orken, Motivationen och Lusten och blev sjukskriven under flera månader. Nu är jag åter på banan – om än något stukad.

Finns någon kvar?

Rätt ska vara rätt.

Så var utredningen färdig. Luften går ur oss. Jaha. Var det allt – kämpade vi för det här?

Samtliga inblandade instanser konstaterar att mamman inte mår bra, att hon inte orkar med sina barn, att relationen till barnen inte fungerar.

MEN hon har ju rätt till sina barn. Tillräckligt mycket rätt för att få ha dem på halvtid igen.

Heja Sveriges rättsväsende!

Oskyldig

Det är inte bonusbarnens mammas fel. Hon kan inte rå för det. Hon blev ju arbetslös. Och så lämnade Mannen henne när hon som mest behövde honom. Och så förlorade hon arbetet igen. Och… och…

Det finns inga problem.

Allt handlar bara om förmåga till samarbete. Om Mannen bara vill förstå bonusbarnens mamma och gå henne till mötets så löser sig allt. Säger bonusbarnens mormor.

Frustration.

Det skulle bli rapport efter utredningen av dottern. Psykologen konstaterade att utredningen nu hållit på så länge att den första delen blivit inaktuell och föreslår därför att den tas om.

Vanmakt.

Njutning eller lycka?

Malve skriver om skillnaden mellan njutning och lycka – självklart kan tyckas, men ändå lätt att glömma bort när stressen tar fokus från det som är väsentligt och perspektivet blir allt kortare.

Inlägget är inspirerat av Dalai Lama och väcker frågan om det man står inför att göra kommer att bidra med lycka eller bara njutning – och att dessa inte sällan kan befinna sig i konflikt med varandra. Om jag gör något som i det korta perspektivet ger njutning, men som i det längre dito har negativa konsekvenser kan det inte antas öka min lycka.

Måltavla

Jag har berättat vad jag vet – det bonusbarnen har berättat. Hur de har haft det hos sin mamma. Hon säger att det är lögt. Att jag hittar på för att jag vill ha hennes barn, att jag vill manövrera ut henne – ta över hennes roll.

Det är en röd tråd genom hennes vuxna liv – att alltid ha någon att hata, någon som rår för hennes olycka. Tidigare var det hennes bror, sedan svägerskan, mamman, brodern igen. Nu är det jag.

Jämställdhet.

Redan i första mötet med Socialtjänsten fick vi höra att det ska mycket till för att en mamma ska förlora vårdnaden om sitt barn. Just det – en mamma. En mamma har mer rätt till sina barn än en pappa. Naturligtvis inte enligt lagen, men väl enligt praxis.

Länge leve jämställdheten!

Vårdnadsutredningen

Det blev alltså en vårdnadsutredning. Samtal med Socialtjänsten. Samtal med Resursteamet. Samtal med Familjerätten. Samtal med skolan. Samtal. Samtal. Samtal.

Bonusbarnens mamma förstår ingenting. Barnen berättar – hon förnekar, bagatelliserar, förlöjligar. Hur ska barnen någonsin kunna få förtroende för henne?

Skänk vatten.

Donera vatten genom att delta gratis i minnesspel:

http://www.helpthirst.com/

Egna och andras sanningar.

”Om jag tänkte som fan
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och fann
en slags mening som var sann
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej
att då gäller denna sanning bara mig.”

Tage Danielsson

Härifrån: http://livskrafter.blogg.se/category/dagens-citat.html

Optisk villa.

”En mänsklig varelse är en del av den helhet som kallas universum, en del som är begränsad i tid och rum. Denna varelse upplever sig själv, sina tankar och känslor som något skilt från resten, ett slags optisk villa. Denna villa är ett slags fängelse för oss, som begränsar oss till våra personliga önskningar och tillgivenhet för några få personer i vår närhet. Vår uppgift måste bli att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkännande till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet. ”

Albert Einstein

Hittat på http://vindensmelodi.blogg.se/

Hjärnhalvor.

På Yale University ägnar man sig – bland annat, får man förmoda – åt att studera vilken hjärnhalva som är dominant hos olika människor. Ser man kvinnan nedan rotera medsols är den högra halvan dominant och tvärtom. 14% kan se henne rotera åt båda hållen – vad detta innebär vill jag helst inte filosofera kring.

Vatten, bara vanligt vatten…

 

Skänk vatten gratis.

På avstånd.

Eniro.se har en ny funktion – ”mät sträckan” – kanske inte livets mening, men inte långt därifrån…! Testa själv.

(Tack för tipset, Maria!)

Dukat bord.

Om du tänker dig ett bord och placerar ut dina vänner, arbetskollegor eller andra människor som du tillbringar mycket tid med kring detta – vilka är det?

Gör sedan om övningen och placera istället ut de människor som du skulle vilja ha där – tankar?

Jag har lite att jobba på här.

Val.

Att göra val var så oändligt enkelt – kriterierna var tydliga och otvetydiga:

Så länge jag valde det som var svårast, mest prestigefullt och bidrog mest till min status valde jag rätt. Då var det enkelt att välja både yrke och vänner.

Tills jag genomskådade mig själv. Vad göra? Nu står jag där med mitt perfekta yrke, rätt vänner och – tomheten.

Om jag åtminstone visste – kunde känna – vad jag söker, längtar efter och vad som ger mig driv framåt, vad som innebär utveckling – då kanske jag skulle kunna hitta modet att gå den vägen. Men vad göra när alla vägar känns lika rätt? Eller lika fel?

Högtflygande motto.

”If you can dream it, you can do it.”

Walt Disney

Gränser.

Min mamma, hans ex och min närmaste väninna har ett gemensamt drag – de respekterar inga gränser. I alla fall inte mina.

Jag har delvis berört det här tidigare, hur min mamma till varje pris ska ha kontakt, hur hon kommer förbi och ringer på dörren om jag inte svarar i telefonen exakt den minuten hon behöver prata.

Väninnan är konsumerande – vill prata på sina villkor, har svårt att acceptera om jag inte har tid, censurerar samtalsämnen (hans ex är tabu att tala om eftersom hon känner sig själv ifrågasatt). Ställer till scener när jag inte ställer upp som hon tycker är rimligt, ifrågasätter mina val.

Och hans ex. Det finns ett domstolsbeslut på att hon får umgås med barnen varannan helg. Detta kringgår hon genom att dyka upp i skolan, på fritidsaktiviteter, hämta tidigare än avtalat – till barnens intensiva missnöje. Svarar vi inte i telefonen kan hon ringa 15 gånger inom ett par timmar.

Jag känner mig otroligt trängd, har svårt att hålla mina gränser. Kanske även svårt att veta var de finns eftersom jag är van vid att de inte respekteras.

Energiläckage.

Hela mitt liv läcker energi. Jag försöker analysera och identifiera läckagen – och möjliga ”korkar” – hur täppa igen denna sil som jag vant mig kalla liv?

1. Min mamma. Energikonsument av stora mått. Bidrar med negativism och ifrågasättande.

2. Dottern. Känslan av att aldrig räcka till, utredningen som fortfarande inte är färdig, skolan som inte förstår.

3. Mannens ex. Hon har sina tentakler överallt och lämnar förödelse efter sig var hon går.

4. Kaoset hemma och dess konsekvenser i form av at jag inte vill bjuda hem vänner, inte hittar saker, mannen blir irriterad.

5. Jobbet. Mindre vad jag gör än vad jag vill göra – vad vill jag egentigen? Står inför ett vägval och ser inte avtagsvägarna.

Hur täppa till dessa ständiga läckage?

Att ordna ett kaos.

Hur gör man?

Hur gör man när kaoset tar överhanden och orken lyser med sin frånvaro? Det är ju inte så att jag inte förstår – rent teoretiskt – hur det går till att sortera och slänga saker. Men jag blir helt matt redan innan jag börjar. Varje sak är kopplad till en rad beslut och tankar:

när köptes den? när fick jag den? ska den vara kvar? och i så fall var? till vad? eller ska den bort? hur? till vem? säljas? slängas (hemska tanke!)? vad kan man kanske använda den till – någon annan gång, av någon annan, till något annat?

En vän hävdar att det är en rent ekonomisk fråga – om min ekonomi vore tillräckligt bra skulle jag slänga allt som inte endera har en praktisk funktion eller ett affektionsvärde – i förvissningen att jag med lätthet kan ersätta den om så skulle bli nödvändigt.

Insikter utan handling främjar status quo.

Varje beslut är rätt.

Jag försöker vila i förvissningen att de beslut jag har fattat tidigare har varit rätt – utifrån de förutsättningar jag hade då, utifrån de alternativ som stod till mitt förfogande.

Att jag sedan idag inte är stolt över allt jag har gjort är en annan sak och något jag får lära mig leva med – med utgångspunkt i ovanstående. Det som gör en skillnad är att jag har lärt mig något, att jag kan avstå från att agera på samma sätt idag.

När jag antydningsvis började förstå detta kunde jag fatta en rad beslut. Det var då jag lämnade mitt äktenskap i Landet Långt Borta. Det var då jag började leva mitt liv igen – mer än bara som passagerare. Och det var väl ungefär då jag gick in i väggen första gången…

Bakåtsträvande.

I morse, på P1, intervjuades en kille som blivit av med både armen och benet på ena kroppshalvan. Jag tror det var en olycka med ett godståg. Han beskriver att han ältade hur han hade  kunnat undvika olyckan, hur han spelade upp olika möjligheter i huvudet som alla skulle ha fört honom till en annan – och i hans ögon bättre – situation än den som han befann sig i. Tills han en dag insåg att detta inte förde honom framåt utan tvärtom förhindrade honom att utnyttja den potential han trots allt fortfarande hade.

Jag inser hur trivialt det här är. Och ändå behöver jag höra det – att jag inte kan påverka det som har varit, att det inte är någon idé att gräma sig över de beslut jag redan har bakom mig. För det är så lätt att halka tillbaka i gamla mönster och grämas, grämas, grämas.  Över det som inte blev, över den egna dumheten, över andras agerande… Välkommen ångest.

 

Ibland behöver jag påminnas om meningslösheten i att gräma sig över det som varit. Jag vet att

Automatiska tankar.

De flesta av oss drabbas av automatiska tankar.

”Det går inte.”

”Jag är värdelös.”

är exempel på automatiska tankar.

Det är möjligt att påverka och förändra dessa – sällan konstruktiva – tankar. Fundera över vilka automatiska tankar som frodas hos dig. Försök hitta ett förhållningssätt när de dyker upp. En möjighet är att ställa sig själv frågor som

”Är det sant?”

”Finns det en annan möjlig tolkning?”

Alternativt hitta en bild att ta till när tanken dyker upp, exempelvis att tanken blir slängd i väggen eller utmotad på balkongen eller vad som nu känns rimligt och hjälpsamt.

Reflektion.

Tanke – Känsla -Handling

Situation – Beteende – Konsekvens

Händelse – Tolkning – Reaktion

 

Fyll i under respektive rubrik. Fundera.

Spotify.

Det är ju fullständigt briljant – det här med Spotify! Så futtigt enkelt – egentligen. Och självklart – nu när någon annan komit på idén.

Och så genialiskt (för hype-skapandet), bestialiskt (för oss som inte blivit inbjudna – gnäll!) att begränsa inbjudningarna till ett minimum.

Själv.

Självkänslan växer när vi får bekräftelse för den vi är – självförtroendet för det vi gör.

Låg självkänsla söker vi kompensera genom att bli än mer görande.