Röd cykel

“Det känns som att cykla på bomull!”

Asfalten var het och kändes nästan mjuk mot däcken. Första provturen med den nya - begagnade -cykeln.

“Bomull! Bomull!” ekade grannens tonåring. Gång på gång. Varje gång han gick förbi. “Jag tror jag cyklar på bomull!” Sarkastisk. Ironisk.

Jag kände mig så oändligt förödmjukad. Idag förstår jag inte nödvändigtvis varför, men då var det stort.

Några år senare dog båda hans föräldrar. Utraderade av en banal olycka. En strömkabel rasade ner på deras tomt, kvinnan försökte lyfta bort den men “fastnade” i strömkretsen. Mannen hastade till hjälp.

Det ena har inget med det andra att göra - bara två av de få minnen jag har från barndomen.

Måste

Måste måste måste - Nu nu nu - Jag jag jag

Orkar inte.

Hur tänkte jag då?

Hur tänkte jag när jag bjöd svärmor på middag ikväll?

Tänkte jag att städningen tar hand om sig själv, att allt kaos på ett rent magiskt sätt kommer att evaporera bara kvällen närmar sig?

Begränsningar

Det är lätt att bli fartblind, att inte stanna upp och reflektera över det man har. Att ta gåvor för självklara. När jag bodde i Landet-Långt-Borta hade jag en oförskämt bra ekonomi - något som var bekvämt men aldrig blev ett självändamål, varför det inte heller var svårt att ge upp det för att få leva som jag vill och nå mina mål.

Det är inte alltid lätt, men hittills - tills barnens pappa bestämde sig för att han inte behövde betala underhåll längre - har det varit värt priset. På köpet vill jag tro att jag har fått en viss ödmjukhet, att jag inte tar allt för givet. Kanske var det just därför så jobbigt att mötas av den tanklöshet som lätt blir förhärskande när man inte behöver fundera över varje utgift:

I dotterns klass har ett par föräldrar bestämt att hela klassen ska göra en resa som avslutning på terminen. Utgift per familj ungefär 2000 kronor - piece of cake. Inte.

Jag föreslog - och erbjöd mig att arrangera - aktiviteter för att barnen ska dra in pengar. “Åh, så jobbigt.” ” Då får vi ju offra en massa fritid.” Applåderna uteblev, kan vi lugnt konstatera. Alla kom överens om att det var ok att istället betala.

Jag tog mod till mig och berättade att min dotter i så fall inte kan följa med. För att jag inte har råd.

Pinsam tystnad.

Jag är lite kluven. Å ena sidan tycker jag att det var bra att jag sa ifrån - det ÄR faktiskt inte självklart att alla kan lägga ut pengar på skolaktiviteter (även om de - som i detta fall - var lagda på fritiden, på en söndag, för att kringgå reglerna som säger att föräldrar inte ska behöva lägga ut pengar för sånt som är relaterat till skolan). Å andra sidan känner jag mig misslyckad och mindre värd. Intellektuellt inser jag att det inte är så, men känslan, känslan, känslan…

Visst, det är upp till var och en om man följer med på en söndag. Men när nu alla mangrant följer med kommer dottern att vara den enda som på måndagen inte kan dela de andras erfarenheter och minnen.

Någon föreslog att klassen kunde betala för dottern, det skulle ju inte innebära så mycket om det delas på samtliga. Att de inte förstår! Alla måste få åka på lika villkor, det finns inte att hon ska åka med på nåder, på allmosor.

Så vi stannar hemma. Hon får väl vara “sjuk” på måndagen, tills värsta eftersnacket har lagt sig.

Orkeslös

Det som kanske gör mig mest - arg, skulle jag önska att jag kunde skriva - uppgiven är att hela historien med mitt ex gör mig så orkeslös, viljelös, initiativlös. Får absolut ingenting utöver minimum gjort. Behöver göra tusen saker för att må bra - bättre - men orkar knappt hasa till jobbet.

Vilket i sin tur väcker ett våldsamt självförakt - varför kan jag inte rycka upp mig och se till att få ordning på livet?

Eller varför kan jag inte bara vara lite snäll och tålmodig mot mig själv?

Varför sova…

… när man kan ägna sig åt något mer konstruktivt, som exempelvis att ha ångest…?

Vänner

Fick ett kedjebrev idag. Ett som jag faktiskt ville skicka vidare - målet är att skicka runt begagnade pocketböcker - ett ändamål jag tycker är behjärtansvärt, gillar återvinningstanken. Och insåg hur få jag har att skicka till. Förbannar åren i Landet-För-Länge-Sedan.

Till vilken nytta?

Hur tänker han?

Jag försöker att inte tänka för mycket på exet och hans agerande - försöker hålla ångesten tillbaka. Försöker låta bli att ifrågasätta och förstå ihjäl mig på honom. Skjuter undan “varför gör han så här” och “förstår han inte att han sviker barnen”.

Jag tror inte att han vill barnen något illa. Snarare att han i sin aningslöshet utgår ifrån att det bara drabbar mig - att jag får prioritera annorlunda, men att det inte går ut över barnen. Eller nåt.

 Han har aldrig haft någon nära relation till barnen - varken då eller nu. Barn var något man ska ha - som en ny bil, ett fint hus. Eller en fru.

Försöker intala mig att jag klarar mig ändå. Och det gör jag så klart - men till vilket pris? Jag kan inte reducera kostnaderna mer än jag redan gjort - återstår att öka intäkterna. Vilket förutsätter att jag hoppar av studierna som jag äntligen, äntligen, äntligen började se slutet på.

Det låter hemskt att säga det, men jag tror inte att jag ligger helt fel när jag säger att det kanske också är hans mål.

Han kan inte längre kontrollera mig, men han förmår fortfarande styra över mitt liv.

Paus-ord

Näsan ovanför vattenytan.

Exmaken har - på eget bevåg och mot rådande avtal (med domslut) - reducerat underhållet.

Ångest.

Han i rabatten

Vi grävde ner små lappar med namnet på dem vi var kära i, omsorgsfullt vikta och lagda i en plåtburk, i rabatten. Vi hade en idé om att magin i denna rit skull få vårt svärmeri att besvaras.

För lite sedan fick jag kontakt med honom - han i plåtburken - via Facebook. Han har också lämnat vår barndoms gator bakom sig, bytt liv, gjort en klassresa - kalla det vad som helst. Även han förbannar den Jantelag som genomsyrade Förorten och som förminskade och förtryckte alla som fortfarande hade drömmar eller vågade vara annorlunda - eller inte visste hur man var likadan.

Besök II

Väninnan som kommer hit nästa helg väcker minnen.

När vi var lite över 20 fick hennes mamma cancer och jag fanns där. Hennes mamma ringde för att prata. Många gånger. För att förvissa sig att väninnan skulle komma att klara sig utan henne, för att prata om vad som hände. Vid den här tidpunkten hade väninnan hunnit stadga sig och träffa mannen hon kom att gifta sig med (och skilja sig från).

Mamman hade en stark tro och var inte orolig för egen del. Hon var färdig. Allt hon önskade var en sista sommar på landet och den fick hon. Sista gången jag hälsade på henne var hon redan död och jag vände i korridoren.

Grät i taxin på väg hem. Kanske mest för mig själv, för att jag inte varit där mer, för att jag också är dödlig.

Besök

Nästa helg kommer en väninna och hälsar på, en väninna från Bardomen. Vi har inte setts på fem - eller kanske sex - år. Hon kommer tillsammans med sina döttrar som har hunnit bli 13 och 9.

Sällsamt. Förunderligt.

Vi spelade teater tillsammans som små - hemma och hennes pappa filmade. Jag var kär i hennes storebror. Vi lekte Sakletare och hittade träklossar istället för skatter. Vi seglade med små båtar i stora vattenpölar. Spionerade på killar. Åkte på konfirmationsläger tillsammans. Lekte detektiver. Grävde ner lappar i rabatten med namnet på killen vi var kära i. Åkte skidor i fjällen tillsammans och hennes pjäxor luktade fotsvett så det inte gick att ha dem i rummet. Hade sällskap på tunnelbanan till skolan på morgnarna. Och sög båda två på tummen längst av alla i hela världen.

Sen blev hon tuff, rökte, festade och hängde med killar på Plattan. Gick på sunkiga discon. Nya pojkvänner igen. Hoppade av gymnasiet. Gjorde abort. Var inne och söt och populär.

Och jag pluggade vidare, förlovade mig, flyttade hemifrån, gick på privata fester och inneställen. Studentkåren.

Men vi behöll kontakten. Träffades. Och så sjöng hon på mitt bröllop.

Hans ex

Hans ex tar plats, vill synas och bli förstådd, uppmärksammad. Och liden med. För hon är så drabbad. Hon beter sig illa och kräver att omgivningen ska förstå henne - hennes utfall beror ju på att hon har det jobbigt, att hon mår dåligt.
Det är en förklaring, men ingen ursäkt. 

Vi hamnar alla i situationer vi skulle välja bort om det vore möjligt. Och det må vara att vi inte alltid kan påverka de vändningar livet tar - än mindre gilla dem - men vi ansvarar för hur vi väljer att agera och förhålla oss.

Nerlusad av svar…

…går jag nu själv under jorden - börjar uppröjningen i källaren.

Cleaning woman

Är det någon som har sett Steve Martin i en av hans tidigare filmer, Döda män klär inte i rutigt? Om inte - glöm rubriken.

Hur som helst så behöver jag en Private Professional Cleaner - och i genderperspectivetider kan det givetvis gärna vara en man - för att:

släppa taget om allt jag tänkt sälja men aldrig får iväg, sortera, plocka, välja, röja, möblera om, effektivisera - mest mig, men även våningen.

Intresserad, någon..?

Ångestar

Idag är Ångesten tillbaka.

Vet inte var ångestar firar jul, antagligen med likasinnade - eller så var det bara någon annan som behövde just min Ångest bättre under juldagarna.

Hur som helst är den tillbaka nu - solbränd och utvilad.

Ensamheter

Och mitt i allt det juliga, ombonade och trygga kom Ensamheten. För det är ju Hans föräldrar, Hans syskon, Hans syskonbarn, Hans hus, Hans jultraditioner. Jag vill så gärna att det ska vara mitt och barnens också. Men det är det ju bara till låns.

I morgon kommer Hans barn - de riktiga barnbarnen, kusinerna, syskonbarnen.

Nej, jag är inte avundsjuk eller svartsjuk - tvärtom är jag glad för dem att de har det här. Men jag vill så förtvivlat gärna vara mer än bara en gäst. Det känns som om det aldrig kan bli så - Han fick sina barn med en annan, långt före vår tid. Och i och med det är loppet kört på något sätt.

Alla är jättegulliga och varma och vänliga mot mig - det är ingen som avgränsar, markerar eller stöter bort. Mycket av det här är i mig, min historia och det utanförskap jag kände som barn. Men det finns också något uns av sanning i det här - Hans barn kommer alltid att vara även hans familjs. Till skillnad från mina.

Hämnden är ljuv

Någon sa att den bästa revansch man kan få är att leva ett bra liv. I så fall är jag på god väg.

Trots allt.

Julen

Min jul är bra.

Trots magsjuka dagarna innan. Trots brevet från X:et. Trots att jag lämnade mamma att fira jul ensam - eller just därför.

Vi firar hos Hans familj - med syskon, syskonbarn, far-och morföräldrar. En sån där jul som jag aldrig hade som liten och fullständigt älskar.

Julgran. Julmiddagar i dagarna tre. Flera timmars julklappsutdelning. Jultomte. Smoking och fina klänningar. Ointressant skvaller vid middagsbordet. Intriger i grannskapet. Kortspel sent om natten. Dödströtta barn. Total snöbrist. Skogspromenader och leriga ungar. Eld i öppen spis. Dans kring granen. Ett vackert smycke i julklapp.

Alldeles, alldeles underbart.

God Jul…

I fredags, tre dagar före julafton. Ett brev från barnens pappa, från Landet Långt Borta, det första sedan sommaren:

.
“Det har hänt mycket under hösten. Sammanfattningsvis kan jag berätta att jag inte längre tyckte att mitt jobb var tillräckligt stimulerande så jag har sökt mig vidare och flyttat till H. där jag har antagit en ST-tjänst inom en annan specialitet. Som du förstår ser lönen helt annorlunda ut, men jag har bestämt mig för att upprätthålla samma underhåll för barnen fram till årsskiftet.”

Han har alltså - återigen för att tillfredsställa egna behov - bytt sitt välbetalda jobb som chefsläkare mot en utbildningsplats inom ytterligare en specialitet.

Men klart jag har förståelse - för mig hänger ju bara hyran på om han betalar underhåll eller inte.

Dottern

Och så kom dottern hem, hämtad av mormor (vilket gick bra - de riktiga konflikterna sker med sonen). Stolt och glittrande som en sol - hon hade varit och köpt julklappar med fritids. Ensam. Utan mamma. Så fina saker att hon kunde spricka. Till mamma, lillebror, nästan-pappa med medföljande farmor.

Viskande berättade hon vad hon hittat. Pokemonkort till lillebror. En dofttvål till nästan-farmor. En handduk till Honom. Och något ofattbart fantastiskt till mig, något som hon nästan inte kunde hålla hemligt. Men som jag måste förstå att hon inte kunde berätta…

Ofantliga skatter. En stor dag för dottern.

Sonens “kompis”

Sonens “bästa kompis”, hon som ger verbala tjuvnyp och ändå vill följa med hem till oss, har givit mig huvudbry de senaste gångerna hon var hemma hos oss - särskilt så här efteråt och med facit i hand. Hon ville till varje pris komma hem till sonen, men var irriterad på honom när hon väl var här, tyckte att det var roligare att leka med hans storasyster. Som i sin tur är omhändertagande och tycker att det är lite mysigt med en liten tjej som vill leka med dockor.

När hon blev hämtad senaste gången grät hon och ville att jag skulle bära henne, ville inte gå hem. Fogade sig dock snabbt och försvann med sin pappa. För att få en veckas förbud att komma hem till oss för att hon “burit sig åt” vid hämtningen.

Flera gånger tidigare har hon sagt att hon tycker att det är dumt att hon inte får bo hos oss, att det är så bra här. Jag har inte fäst någon större vikt vid det, mest tänkt att det är sånt barn kanske säger - gräset är ju som bekant av annan kulör borta än hemma… Men nu vet jag inte. Det känns lite underligt med en unge som vill följa med hem utan att vilja leka med sin klasskompis?

Tisdag morgon

“Mamma, jag vill inte gå till skolan. Kan vi inte ha en ledig dag?”

“Nej, vännen, du måste gå till skolan när du inte är sjuk. Varför vill du vara hemma?”

“Jag bara vill det.”

Och så brast det. Orden rann ur honom. Att han inte har någon att leka med. Att han bara bjuder hem “bästa kompisen” för att ha någon att leka med. Att hon i skolan svarar saker som “Vi kan leka att du håller tyst!” när han frågar om de ska leka tillsammans. Att det har varit så här hela terminen, men att han inte vågat berätta. För att han trodde att jag skulle bli arg.

Vi pratade med hans fröken när vi kom till skolan. Hon lovade att ta upp det här med klassen - hur man är en bra kompis, att alla ska få vara med och leka. Men det svider i mig - ska han bara få vara med för att de andra ska vara bra kompisar, inte för att de vill ha honom med?

Hur blev det så här? Förra året var han den som alla ville leka med, den centrala punkten i klassen. Och nu?

Svårt att inte grumla den aktuella situationen med egna minnen. Jag bytte skola så många gånger att jag aldrig hann hitta de där vännerna som alla andra tycks ha haft. Jag blev perifer och utanför. Jag tror inte att jag själv gjorde något för att förändra situationen heller - visste nog bara hur man var ensam. Inser att det går att vända, men känner ändå hopplöshet inför sonens situation. Min egen osäkerhet ekar.

Vanmakt. Ledsen.

Förändring

Jag tror att jag är förändringströg - eller i alla fall mitt känsloliv. Det är förenat med obehag att resa - ändå älskar jag att just resa och se nya sammanhang och miljöer. Det handlar inte bara om det okända - jag tycker att det är illa nog att åka till landet, som är så välbekant. När jag väl är framme är allt bra och hemresan är inte svår. Men utresan - hur kort den än är - väcker en önskan att ställa in och stanna hemma, dra täcket över huvudet. Som idag. Vi åker till landet i kväll och jag har bara ångest. Inte tvärångest, men dock.

Det här tål att grävas i. Djupt.

På förekommen anledning

Jag tänkte slå in ett par öppna dörrar - eller rättare  sagt, dörrar som jag trodde var öppna. Under de senaste dagarna har jag - för första gången valt att inte publicera en kommentar. Inte av rädsla, utan för att den - i mina ögon - ger en fullständigt missvisande bild.

En (anonym) läsare skrev att jag är patetisk och svag och undrar hur jag kan fungera socialt bland folk. I och för sig har var och en rätt till sin egen uppfattning och lika i och för sig kan jag känna mig just svag och kanske även patetisk ibland. Med betoning på känna -  det här är inte den bild jag förmedlar till min omgivning. Jag känner inte något behov att gå i försvarsställning eller svaromål här (vilket jag överraskas positivt av - för inte så länge sedan hade den här typen av kommentar väckt just detta), men jag tycker ändå att det är viktigt att få upprepa att mycket av det jag skriver här är tankar, rädslor, reaktioner och att mycket handlar om hur det en gång var. Inte nödvändigtvis längre är.

När någon kritiserar och agerar nedlåtande speglar det ofta de egna tillkortakommandena.

Terapi del 5

Terapeuten lyssnade, ställde ett par korta frågor. Om jag hade uppfattat det som att hon ville mig illa när hon pressade mig.

“Nej.”

Hon berättade att hon också hade uppfattat att det “hände mycket i rummet den gången”, att jag hade känt mig pressad.

Flera gånger fångade hon upp något av det jag sagt och skickade tillbaka det som en nära nog retorisk fråga, en förstår-jag-dig-rätt-om-fråga.

“Ja.”

Hon tyckte att det var bra att jag kommit tillbaka. Om jag också tyckte det?

“Vet inte.”

Fler tårar. Jag kände hur jag gled bort, bort, långt iväg. Hon pratade vidare, sa “du är ledsen”. Jag hörde det men det spelade ingen roll. Just där och då fanns det ingenting som kunde vara avgörande.

“Jag hör att du talar.”

Hon upprepade att jag var ledsen. Sköt fram fler näsdukar.

En stilla insikt om att hon inte kommer att hjälpa mig ur ledsenheten. Bara som ett konstaterande - utan sorg eller andra känslor. Det här är mitt ansvar. Jag kan få vara ledsen ett tag, det får vara så här.

Hon frågade om jag vill ses nästa vecka.

“Vet inte.”

“Vill du fundera?”

En paus. Hon frågade om jag vill att vi avslutar här. Ändrade sig till att vi avslutar här, nu snart.

Jag gled ännu längre bort, dit där det är så farligt lockande att vara. Utan ansvar, utan känslor - någon annan får ta över nu. I det ögonblicket tror jag inte att jag kan ta mig därifrån, någonsin mer. Och det spelar ingen roll. Jag vill vara här. Slippa allt annat, allt som gör ont. Ångesten. Ansvaret.

Nästan omärkligt tillbaka igen, lite bedövad. Som efter en narkos.

“Jag ångrar att jag gick hit idag.” Gjorde jag det? Jag tror inte det.

“Vi ska sluta så. Jag önskar dig allt gott och mycket lycka. Får jag ge dig en kram?”

Jag minns inte vad jag sa, tog pliktskyldigast emot min (försonings?-)kram. Mötte hennes blick. Gick.

Terapi del 4

Min blick var hård när den mötte terapeutens. Fokuserad och rädd att tappa taget och lämna över till henne, ge henne rätt. Kände att det gällde att snabbt, snabbt få säga allt det jag tänkt under de gångna veckorna - innan det skulle glida undan.

Något forcerat och med tårarna rinnande berättade jag hur jag känt vid vårt förra möte, att jag känt mig kränkt och sviken. Och att jag inte förväntade mig att hon skulle förstå, att jag var där för min skull och för att jag ville säga vad som hänt - att det faktiskt inte var viktigt att hon förstod.

Jag sa att jag förlorade respekten för henne när hon - trots att jag flera gånger sa ifrån - inte släppte ämnet, inte var lyhörd. Att jag upplevde det som att hon utnyttjade mina tidigare förtroenden när hon lade in dem i det aktuella temat - trots att jag hävdade att det var irrelevant. Och att det de facto inte spelar någon roll om hon hade “rätt” eller inte - om jag inte är beredd att diskutera ett ämne ska jag få slippa.

Att hon tagit sig tolkningsföreträde - jag sa att tidsfrågan, som ju blev så oproportionerligt stor, var en fråga om ram och inget att analysera - hon bestämde att det var viktigt för mig att få prata om just det här.

Jag berättade att jag känt mig sviken när hon inte såg mina behov utan bara pressade och körde på.

Jag sa att det inte är ok att brista i respekt en enda gång - man kan inte kvitta ett i övrigt respektfullt beteende mot att gå över gränsen en gång. Det vore som att säga  att det är berättigat att ge någon en örfil för att man ju annars är så snäll.

Terapi del 3

En timme före avtalad tid och efter två veckors tvekan och obeslutsamhet visste jag att jag måste gå tillbaka en gång till. Jag försöker fortfarande förstå varför. Eller just därför? 

Magen vred sig på vägen till terapeuten. Hjärtklappning.

Terapi del 2

Jag behöver samla mig och tänka igenom vad jag skriver - vad jag känner. Därav delinläggen. Mötet med terapeuten var starkt och jag behöver känna att jag träffar rätt med mina ord - för min skull, för att bearbeta och förstå.

Jag upplever det som att jag gjorde en större och längre resa idag än jag gjort under stora delar av terapin, men också att det var förenat med väldigt mycket mer smärta - som fortfarande finns kvar.

Dagens terapisittning del 1

Två gånger har jag uteblivit. Idag bestämde jag mig för att gå - även om jag tvekade in i det sista - mest just för att det kändes så oändligt jobbigt att träffa terapeuten igen. Det kanske inte låter helt logiskt, men jag utgick ifrån att det kunde ha ett värde att konfrontera henne och stå upp för mig själv. Väl medveten om att hon förmodligen inte skulle förstå utan gömma sig bakom de redskap hon lärt sig under sin utbildning.

Avgörande var insikten att jag gjorde det här för mig - inte för att hon skulle förstå eller för att bli godkänd. Inte för att få ett förlåt eller en förklaring, utan för att stå upp för mig själv och för att våga säga hur jag upplevde vårt senaste möte.